Got both hands on my heart
Hon har aldrig förstått sig på de där med att visa sina känslor.
Hon har alltid försökt leka tung och stor.
Låtit honom få ta all skit och bara tagit det han givit.
Han försökte hålla allt bra och stadigt.
Men hon tog hans själ och tyckte att det var okej och lagligt.
Hennes iskalla yta fick kärleken att ställa sig sist i kön.
Men när ingen hörde eller såg så bad hon varje kväll en bön.
Hon kände sig för ensam att leva på egen hand.
Hon började tänka tillbaka till tiden då dom levde på deras egna planet .
Hon behövde honom och hans förstående, hans närhet.
Nu har hon honom och allt han ger.
Men nu har hon lärt sig, att visa känslor är ingen skitgrej.
Även om det är ansträngande och svårt.
Men nu håller hon i honom jävligt hårt.
Lillasyster .
Något som jag kom att tänka på nu är hur olika jag och Matilda är, alltså min lillasyster.
Varken på utsidan eller insidan. Hon har alltid vart mörk i hyn, mörkt tjockt hår, mörka ögon och lite kurvigare än mig. Medans jag alltid haft ljusare hudfärg, ljusblåa ögon, långt blondt hår osv. Aah ni fattar? Det som fick mina tankar att snurra igång om det här var att hon har en ny kompis verkar det som. Matilda brukar aldrig komma in till mitt rum och fråga vad jag gör som hon gjorde nyss, men hon hade ju sin nya kompis med sig som hon ville visa upp.
Det är också en skillnad mellan oss. Hon har alltid vart en svår person när det gäller kompisar och socialt umgänge. Medans jag har alltid varit en lättare person som älskar när det är mycket folk och ha många kompisar. Hon ser mig som en förebild. Hon ser verkligen upp till mig. Det skiljer 5 år mellan oss, och självklart försöker jag vara den bästa förebilden för henne. Men hela den här grejen om att vi är så olika gör det mycket svårare att vara en bra förebild.
Hon har sett mig göra stora och små misstag. Hon har sett mig i bråk med familj och vänner. Hon har sett mig arg och ledsen. Hon har sett mig rädd. Men endå förlåter hon mig för alla misstag. Hon står alltid kvar vid min sida. När jag bråkat med en kompis säger hon alltid "men skit i henne, du är bättre". Och även om hon har sett mig arg och ledsen tusen gånger så är jag fortfarande den gladaste tjejen på jorden enligt henne.
Jag har så många betydelsefulla minnen med Matilda. När hon stått vid min sida. Ett exempel är när jag och min mamma bråkade en sen kväll för längesen. Jag blev så arg så jag skulle gå hem till pappa, vilket skulle ta hur länge som helst, eftersom de tog 20min med bil. Men Matilda klev upp ur sin säng, packade en ryggsäck med saker och sprang efter mig ut. Och när jag sa att jag skulle gå mitt på natten, och att det kommer bli kallt, att det kommer ta lång tid att gå och att jag var så sjukt arg så sa hon bara "Men jag kommer alltid va vid din sida".
Några fler exempel på hur olika vi är, det är att tex jag har aldrig vart ett big fan of mat. Har alltid velat vara smal och har aldrig haft sån stor aptit. Ända sen jag lärde mig gå så har det vart så. Och där är ju hon självklart också motsattsen. Jag älskar att umgås med kompisar, att shoppa, att festa och bara ha kul. Motsattsen där också. Självklart vill hon ju också ha kul, men hon stannar hellre hemma och låser in sig i sin egna värld.
Hon kanske sätter sig med sin gitarr och sjunger. Hon kanske sätter sig och ritar eller skriver texter. Men hon låser in sig. Och jag har aldrig vart riktigt som henne. Men hon är en sån jävla härlig syster. Och jag vet själv att jag suger på att visa det för henne. Och hon uppskattar verkligen min uppmärksamhet till henne så jävla mycket. Det kan handla om 1 minuts uppmärksamhet från mig. Hon går endå alltid lika lycklig därifrån platsen.
Var egentligen ingeting speciellt som jag ville säga med den här texten. Bara det att jag kan endå se mig själv i henne. Som min egna spegelbild. För att hon är min lillasyster. Och vårat band till varandra är stakrare än vad vi båda tror. 
Som vi brukar säga: jag älskar dig muppsyster <3
och den andra texten. -Bruden vet vem det handlar om.
förut var jag som en blind vilsen liten fågel, precis som du är nu. eller det kanske är så att du bara blivit en helt annan person helt plötsligt. men du verkar inte veta vart du ska stå, hur du ska bete dig eller nåt. vilsen med andra ord. men du säger att det är jag som förändrats. men jag har bara öppnat ögonen mer. jag har bara ställt mig upp på mina egna ben och börjat gå min egna stig. jag har lyssnat på mig själv. jag har blivit så j*vla mycke starkare.
du vet vad du gör för fel. hur många gånger ska jag behöva säga det? vet att jag inte bara talar för min röst, talar för fler röster. och jag tror du vet vad du gör för fel. men vill du inse de och redo att börja bättra dig? jag vet vad jag gjort och gör för fel. men jag jobbar på att bättra mig. det gör jag verkligen. men de här har gått alldeles för långt. jag gav vår vänskap en ny chans. för jag va trött på att man hela tiden skulle bevisa massor, alla tjaffs för egentligen ingeting. och att man alltid skulle bete sig till en viss gräns. för de gjorde jag. jag vågade aldrig riktigt sticka ut och vara mig själv till fullo. man anpassade sig efter dig.
en sak som jag blir trött på att höra är när du snackar om att man ska ta alla på samma nivå. ser absolut inte att du gör det. och visst, jag kan inte säga emot att jag inte sagt att du är en person man litar på till tusen, en som man kan snacka med om allt. men den känslan finns inte längre. för du varken lyssnar på samma sätt, du talar inte till mig på samma sätt. tiden har förändrat allt.
"Tycker du själv kan ta o tänka igenom", jag kan säga såhär.. att jag har redan tänkt. tänkt en hel del. tänkt att alla våra tjaffs bara är småsaker. att de går över. men skulle det vara så, så skulle vi väl inte fortsätta såhär? menar.. det är alltid nånting. eller som när du säger "Hör av dig när du vill veta av mig". det där har jag aldrig riktigt förstått varför du sagt så. jag har aldrig riktigt fått chansen att "höra av mig när jag vill veta av dig". och de där med att jag ska höra av mig sitter lite ihop när du säger "det är upp till dig". Låt det vara upp till mig då? Låt mig göra som jag vill. Ge mig utrymme.
jag förstår mig ärligt talat inte på dig längre. och du förstår dig inte på mig. vi står inte på samma nivå längre. jag vill något helt annat. du står kvar på samma ruta som du alltid gjort. jag gör nya drag och fortsätter.
sen om du tänker att det är töntigt av mig att lägga upp text på bloggen så får du tycka det. du la ju trots allt också upp en text på din blogg, sen tog bort den. men om du verkligen verkligen vill höra allt face to face så kan vi ta det face to face. men jag kan säga såhär.. att nu har jag sagt mitt. har inte mycket mer att säga. så tänk igenom själv.
och man vet aldrig när kviven hugger tillbaka en i ryggen
26/12-09
nu är det så att jag har skapat en ny kategori. "Mikas texter" Haha nu låter det typ som "Mikas sagostunder". Men så är det inte. Men jag lägger alla mina texter där, eftersom då och då kommer det tider då jag får flipp och bara skriver ner massor. But just so you know! :) Första:
Vi hade något underbart, något så dyrbart. Men jag valde att gå min egna väg. Jag lärde mig att ställa mig på egna ben, att våga ta smällarna. Jag vågade ta klivet. Nu går jag efter mina egna spelregler, jag gör precis vad jag vill. Jag skulle aldrig förneka att jag kan känna saknad till det vi hade tillsammans, men det är väl såna smällar man får ta?
Något du lärde mig var att stå fast vid min stolthet. Du visade också att tillit finns. Jag litade på att du skulle hjälpa mig upp när saker och ting gick snett. Jag skulle gå på spikmattor och genom eld för att få dig upp ur dina gropar. Vi var två, det skulle alltid vara vi. Men någonstans på vägen stannade jag till och du fortsatte gå.
Jag tror att båda egentligen stannade till. Saken var den att vi stannade till vid olika tillfällen. Men är det rätt om man sitter och tänker på hur man hade det förut? Den tiden man gjorde allt för att få åka iväg och träffa någon som man pratat med ett tag. Den tiden man sprang direkt och berättade för ens bästa vän vad han sa och vad han gjorde som man pratade med. Men sen satt man och började tänka om, att man aldrig kommer komma tillbaka till den tiden. Att det är bättre om man har förhållande nu, få känna trygghet och få känna sig älskad. Men är det värt de? Lever jag hellre i en osäkerhet än fånga de gamla till de nya?
I början var kärlek något som kändes lätt. Bara tre små ord, Jag älskar dig. Kärlek var att känna sig trygg och älskad. Men kärlek blev svårare och svårare. Jag började inse att alla hade rätt när dom sa "Det är alltid en som älskar den andra mer i ett förhållande." . Kärlekens spår blev tunnare och tunnare. Det blev aldrig känslorna som man hade i början. Det blev aldrig samma sak när man träffades som när man började att träffas. Den pirrande känslan började tona bort.
Jag var tvungen att döda mitt förfluta för att det skulle gå. Det var jag aldrig redo att göra. Jag vad fast i mig själv. Jag var fast som en missbrukare.
Jag gömde mina känslor inom mig själv. Jag sålde min själ. Jag var tvungen att försöka se vad som var rätt och fel. Och jag vet att jag valde rätt. Du förtjänar något bättre, en som kan visa sin uppskattning till dig mer. Det som finns kvar är våra minnen. Aldrig att jag glömmer dom. Det jag vill säga är att det går, bara man kämpar på.
Gnistan var tänd men har nu tappat sin glöd.
