mizkuz

nu är det så att jag har skapat en ny kategori. "Mikas texter" Haha nu låter det typ som "Mikas sagostunder". Men så är det inte. Men jag lägger alla mina texter där, eftersom då och då kommer det tider då jag får flipp och bara skriver ner massor. But just so you know! :) Första:

Vi hade något underbart, något så dyrbart. Men jag valde att gå min egna väg. Jag lärde mig att ställa mig på egna ben, att våga ta smällarna. Jag vågade ta klivet. Nu går jag efter mina egna spelregler, jag gör precis vad jag vill. Jag skulle aldrig förneka att jag kan känna saknad till det vi hade tillsammans, men det är väl såna smällar man får ta?

Något du lärde mig var att stå fast vid min stolthet. Du visade också att tillit finns. Jag litade på att du skulle hjälpa mig upp när saker och ting gick snett. Jag skulle gå på spikmattor och genom eld för att få dig upp ur dina gropar. Vi var två, det skulle alltid vara vi. Men någonstans på vägen stannade jag till och du fortsatte gå.

Jag tror att båda egentligen stannade till. Saken var den att vi stannade till vid olika tillfällen. Men är det rätt om man sitter och tänker på hur man hade det förut? Den tiden man gjorde allt för att få åka iväg och träffa någon som man pratat med ett tag. Den tiden man sprang direkt och berättade för ens bästa vän vad han sa och vad han gjorde som man pratade med. Men sen satt man och började tänka om, att man aldrig kommer komma tillbaka till den tiden. Att det är bättre om man har förhållande nu, få känna trygghet och få känna sig älskad. Men är det värt de? Lever jag hellre i en osäkerhet än fånga de gamla till de nya?

I början var kärlek något som kändes lätt. Bara tre små ord, Jag älskar dig. Kärlek var att känna sig trygg och älskad. Men kärlek blev svårare och svårare. Jag började inse att alla hade rätt när dom sa "Det är alltid en som älskar den andra mer i ett förhållande." . Kärlekens spår blev tunnare och tunnare. Det blev aldrig känslorna som man hade i början. Det blev aldrig samma sak när man träffades som när man började att träffas. Den pirrande känslan började tona bort.

Jag var tvungen att döda mitt förfluta för att det skulle gå. Det var jag aldrig redo att göra. Jag vad fast i mig själv. Jag var fast som en missbrukare.

Jag gömde mina känslor inom mig själv. Jag sålde min själ. Jag var tvungen att försöka se vad som var rätt och fel. Och jag vet att jag valde rätt. Du förtjänar något bättre, en som kan visa sin uppskattning till dig mer. Det som finns kvar är våra minnen. Aldrig att jag glömmer dom. Det jag vill säga är att det går, bara man kämpar på.
Gnistan var tänd men har nu tappat sin glöd.